Här är början på en bok som behöver ändringar och strykningar
Det här är nog en barnbok. Du kan läsa för dina barn.
Den är skriven på några kvällar för ca. tio år sedan.
Boken är spretig, har några onödiga sidospår som du kan utelämna, du väljer själv.
Personerna i boken saknar längd, hårfärg och andra egenskaper.
Om du tycker att personerna är för bleka så får du fylla på själv.
Trots allt detta ändå en ganska bra historia.
Anders
Copyright © 2011 Standard Mood
Birger, en bok
Första veckan
Det var en helt vanlig dag, en måndag.
Jag var nästan försenad till skolan och fick springa upp för trapporna. Som tur var så var också vår lärare försenad, alla barnen var samlade utanför klassrummet. Pojkarna stod vid det gamla skåpet och försökte lura varandra att sätta fingrarna i dörren så att de kunde bli klämda. Den luringen gick man på bara en gång. Flickorna stod i andra änden av korridoren och babblade.En minut försenad kom vår lärare. "Ursäkta att jag är sen", sa hon andfått. Hon låste upp dörren och gick in i klassrummet och vi strömmade efter. Alla satt strax vid sina bänkar. Bara Birger var sjuk. "Idag börjar vi ju med matte", sa vår lärare. Alla tog fram sina matteböcker, en del från sina väskor andra från sina bänkar. Läraren brukade börja varje mattelektion med ett matteproblem. "Jaha", sa vår lärare, "om man då är tre personer och har fem kg. äpplen var och åker man tunnelbana från Hötorget en lördag….."
Nu slutade barnen att lyssna. Plötsligt satt det en pojke på Birgers plats och han hade inget huvud. Det var en pojke för han hade pojkläder. Det var inte Birger för den här pojken hade bara gröna kläder på sig och Birger hatar gröna kläder och spenat. Förresten hade Birger brutit båda benen i fredags när pojkarna hoppade hopprep. Men vad var det här nu för pojke.
-…..och ett kg. äpplen i en buss, sa läraren. som just hade avslutat sitt krångliga matteproblem. Ingen hade hört hela matteproblemet, alla hade stirrat på pojken utan huvud. Alla fortsatte att stirra på pojken utan huvud. Då sträckte pojken utan huvud upp händera. Läraren slängde en slö blick över klassen. "Bara en som fattar", mumlade hon. Då skrek hon ut slutet på sitt matteproblem så att alla eleverna skulle förstå det: "…en hink i skogen och ett kg. äpplen i bussen!" Det var fortfarande bara pojken utan huvud som räckte upp handen. "Ja, ja, du får väl svara då Birger", sa läraren och pekade på pojken utan huvud. Pojken utan huvud visade svaret med två fingrar på ena handen och fem fingrar på den andra handen. "Just det, femtitvå kg", sa läraren men blev sedan tyst. Då hade läraren sett att pojken inte hade något huvud. Läraren svimmade som hon stod med ena armen utsträckt. Hon sjönk ihop på golvet med ena fortfarande armen pekande mot pojken utan huvud. Flera barn skrek: "aoooooaa", och någon skrattade men pojken utan huvud reste sig från sin stol, gick fram till telefonen i klassrummet och slog ett nummer. Sedan räckte han luren till mig som hade min bänk alldeles vid telefonen. Jag ville först inte ta emot luren men pojken utan huvud satte luren mot mitt öra så jag tog luren. Det var först tyst i luren men strax så sa en person "Södersjukhuset". Jag visste inte vad jag skulle säga så jag sa: "Vår lärare sover". "Varför ringer du hit då", skrek personen i på sjukhuset och la på luren. "Han la på", sa jag till de andra i klassen. När jag skulle ge tillbaka luren till pojken utan huvud så hade han försvunnit, han var borta och ingen hade sett när han försvann.
Vi blev tvungna att bära iväg läraren till sjukhuset själva. Fem barn tog tag i varje arm och ben och sedan började vi bära ner läraren för trapporna. Vårt klassrum låg tre trappor upp. Alla barnen höll i läraren med en hand och trappräcket med andra handen så att det inte gick för fort ner. Vi mötte en vikarie i trappan som frågade: "Är gymnastiksalen stängd?" En del vikarier fattar ingenting. "Vi har inte gymnastik", sa Erik. "Varför ser det då ut som gymnastik", frågade vikarien. "OK, jag ljög", svarade Erik, "gymnastiksalen är stängd för ommålning." Det var vad vikarien ville höra och han fortsatte uppåt. Vi fortsatte neråt med läraren, hon började röra på sig och blev allt svårare att bära, hon sa också något som vi inte förstod. När vi hade kommit nästan ända ner så vaknade läraren plötsligt. Vi la henne försiktigt på ett trappsteg, vi höll i henne så att hon inte skulle rulla ner för trappan. Det tyckte de flesta var bra att hon vaknade för vi hade blivit jättetrötta, det var bara några pojkar som blev besvikna, de tyckte att det skulle ha blivit bra att få lämna in läraren på sjukhuset, då hade hon kanske blivit tvungen att stanna på sjukhuset en hel vecka. Läraren såg sig förvirrat omkring.
Läraren satt en stund på ett av de sista trappstegen och funderade. Sedan sa hon: "Birger brukar väl inte ha gröna kläder". Hon reste sig och gick upp för trappan. Vi följde med. När vi kom upp till klassrummet och alla hade satt sig så tittade hon på Birgers tomma plats, hon frågade: "Vart tog han vägen?" Ingen hade sett när han försvann. "Han gick upp i rök", sa en flicka. Då började alla diskutera detta men det var bara två som hade sett någon rök, de två var däremot tvärsäkra på att de hade sett rök. Diskussionens vågor gick höga, alla skrek ut vad de hade sett eller inte sett. Läraren började öppna alla skåp i klassrummet och letade efter någonting, alla förstod att hon letade efter pojken utan huvud men ingen sa något. Diskussionen tystnade och alla tittade på när läraren öppnade skåp efter skåp. Hon hittade ingen pojke i skåpen. Hon stängde alla skåp och satte sig vi katedern. Hon satt där och funderade en lång stund sedan sa hon: Glöm det där med äpplena, vi tar ett annat matteproblem. Sedan fortsatte dagen, geografi och musik. Alla barnen var som bedövade resten av dagen och det blev en väldigt lugn dag.
På rasterna pratade jag med Gunilla A och Gunilla B om vad som hänt, ingen hade sett när pojken utan huvud kom till klass rummet och inte heller när han försvann. Gunilla A trodde att Birger hade dött på sjukhuset och att det var Birgers ande som kommit till klassrummet för att visa hur bra Birger hade varit på krångliga matteproblem. Gunilla B trodde inte att Birger hade dött, "han såg ju jätteglad ut när de bar in honom i ambulansen", sa hon. "Ja men pojkar gillar ambulanser, till och med när de håller på att dö tycker de att det kul med ambulanser", svarade Gunilla A. "Jag tror i alla fall att det var en utomjording", sa Gunilla B, "någon från en annan planet". "Förresten var det lite ditt fel, Lisa, att Birger fick åka iväg i ambulans", sa Gunilla A och pekade på mig, du skulle ha lånat ditt hopprep till pojkarna, så att skulle använt hopprepet istället för järnröret som de tog istället när de hoppade hopprep. Det är inte nyttigt att hoppa hopprep med järnrör. "Det vet jag väl att det inte är nyttigt men det hade inte varit nyttigt för mitt hopprep att bli utlånat till pojkarna", svarade jag. Det höll de båda med om.
Nästa dag var vanlig dag, fast tisdag.
Jag var nästan försenad till skolan och skyndade mig upp för trapporna. Som tur var så var också vår lärare försenad så alla barnen var samlade utanför klassrummet. Läraren kom och låste upp dörren och alla gick in. Alla satte sig, alla var närvarande utom Birger, hans plats var tom. Läraren verkade lite orolig och tittade ofta på Birger tomma plats. "I dag skall vi läsa lite, ta fram era böcker "Grisens sista läxa" ", sa läraren. Alla barnen öppnade sina bänklock och tog fram böckerna när de fällde ner sina bänklock så satt pojken utan huvud på Birgers plats, i händerna hade han "Grisens sista läxa". Alla blev tysta, läraren som också hade upptäckt pojken utan huvud satte sig ner på golvet, hon räknade med att snart svimma men det gjorde hon inte. Hon var tyst en stund, sedan sa hon: "Slå upp sidan 26 och läs". Alla satt som förstelnade. Pojken utan huvud slog upp sidan 26 och höll den framför sig, efter en stund vände han blad och fortsatte att hålla boken framför sig. - Han läser, viskade någon. - Han har inga ögon, viskade någon annan. - Hur kan han höra? viskade en tredje. Sedan blev det helt tyst igen, det enda som hördes var prasslet när pojken utan huvud vände blad.
- Barn, viskade läraren. Alla vände mot läraren utom pojken. Läraren gjorde en svepande rörelse med armen, hon ville att vi alla också skulle läsa. En efter en började vi läsa i "Grisens sista läxa" och snart läste alla. Det var en bra bok, Gunilla B hade läst den fyra gången.
Medan vi läste i böckerna reste läraren sig sakta från golvet, hon gick försiktigt till sin kateder med korta steg. Hon satte sig på sin stol, tittade ut över klassen, tittade på pojken utan huvud men mest tittade hon ut genom fönstret. Hon sa ingenting. Barnen läste men tittade ibland upp ur sina böcker för att kontrollera om pojken utan huvud var kvar och om läraren hade svimmat. Birgers plats var längst fram till höger från barnen sett, långt från fönstrena och ganska långt från dörren. Det var omöjligt att försvinna från Birgers plats utan att någon märkte det, men ändå hade pojken utan huvud gjort det i går, och dessutom kommit till Birgers plats två gånger utan att någon märkte det. Det ringde ut och alla tittade på pojken utan huvud för att se om han skulle försvinn, men det gjorde han inte. Det var rast och han följde med ut på resten. Barnen i ettan blev rädda och gick upp till sitt klassrum så fort de hade sett pojken utan huvud. Hela rasten gick han runt på skolgården, han verkade mest intresserad staketet på skolgården, han gick fram och tillbaka längs staketet flera gånger. Han var också inne i lekstugan som står vid staketets ena ände, en lång stund. Alla barn stod och tittade på honom meddans han gick runt, lärarna stod i fönstrena och tittade. Det ringde strax in.
När vi kom upp till klassrummet efter rasten sa läraren att vi skulle läsa hela resten av dagen, gymnastiken och matematiken blir inställd. Vi var glada för det och läste vidare i "Grisens sista läxa". Jag tittade ibland upp för att se om pojken utan huvud rörde sig som Birger och om detta i så fall var Birgers ande. Jag kom inte ihåg hur Birger rör sig och jag tänkte att jag måste ta reda på om Birger lever, det var ju nästan mitt fel att Birger bröt benen. Sedan tänkte jag på att pojken utan huvud gick så mycket vid staketet, det var ju järnrör från staketet som pojkarna hade använt som hopprep. Men det var ju inte mitt fel det där med olyckan det var ju aldrig någon som lånade ut hopprep till pojkarna. Jag såg mig omkring i klassrummet, det var flera andra som satt och sneglade på pojken utan huvud, en del såg skräckslagna ut, medan andra såg nöjda ut och bara väntade på att något konstigt skulle hända. Läraren verkade lite skräckslagen men försökte se lugn ut. Dagen fortsatte och vi läste våra böcker. Till slut så var skoldagen slut och det ringde ut. När jag hörde ringningen så tittade jag mot Birgers plats, pojken utan huvud var borta. Ändå hade jag tittat åt det alldeles nyss. - Han försvann, han försvann nu, skrek flera elever, men ingen hade verkligen sett när han försvann. Två pojkar och två flickor började gråta och såg ordentligt rädda ut, andra satt med öppen mun och stirrade mot Birgers plats. Erik satt bara log och trivdes, det var det här, att pojken utan huvud skulle försvinna utan att någon såg det, som han hade väntat på hela dagen.
Nästa dag var vanlig dag, fast onsdag.
Jag kom tid till skolan. Alla andra var också i tid. Det ringde in och vår lärare kom om låste upp dörren. När vi kom in i klassrummet så tittade alla på Birgers plats, den var tom. Vi skulle ha geografi och alla tog fram sina geografiböcker. Alla försökte samtidigt hålla koll på Birgers plats, men just som alla samtidigt råkade titta ner på sina böcker så satt plötsligt pojken utan huvud på Birgers plats. Alla hade väntat på att detta skulle hända så ingen blev rädd den här gången. - Vad heter du?, frågade läraren med darrande röst, med blicken vänd mot pojken utan huvud. Pojken utan huvud sträckte fram armarna och viftade med händer och fingrar. - Jag kan inte teckenspråk sade läraren, kan du inte skriva på tavlan. Pojken reste sig och gick fram till tavlan, han tog upp en krita och började skriva sitt namn. Han skrev B.. då gick kritan av, pojken utan huvud tappade båda bitarna av kritan och bitarna rullade in under lärarens kateder. Pojken utan huvud började krypa runt på golvet för att leta efter bitarna. Jag började då tänka - Han har skrivit B, då kommer han att skriva Birger, då är det alltså Birgers ande, Birger har alltså dött, det var inte mitt fel att Birger dog, men det här var väldigt läskigt ändå. Pojken utan huvud hittade en kritbit och reste sig upp. - Han kommer att skriva Birger, han kommer att skriva Birger, viskade Gunilla A hysteriskt. Det såg ut som om hon skulle svimma. Pojken utan huvud fortsatte skriva, jag höll andan. När han skrev så skymde tavlan med kroppen men han var strax klar och gick tillbaka till Birgers bänk. Då kunde alla läsa, Börje stod det på tavlan. Börje skrek alla förskräckta och tittade på Börje, pojken utan huvud.De flesta tyckte att det var bra att veta att Börje hette Börje, mest nöjd med att veta pojkens namn var läraren. Läraren började nu fråga Börja allt möjligt, det enda som läraren fick något riktigt svar på var Börjes ålder, den visade Börje med fingrarna, han var jämnårig med barnen i klassen. På de flesta andra frågor svarade Börje bara med att slå ut med armarna som han inte viste svaret på frågorna. Han ville inte heller skriva ner svaren, han verkade inte veta. När läraren frågade var han bodde så pekade Börje rakt upp. Ovanför vårat klassrum låg ett förråd men det var ingen som trodde att det var det som Börje menade.
Läraren satt i mer än en timme och frågade ut Börje men det enda vettiga svaret var Börjes ålder. Till slut tröttnade läraren på att fråga saker. Vi hade just missat slöjden, nästa lektion var geografi. - "Ja just det, geografi var det, böckerna har ni redan framme, Börje också", sa läraren, "men först tar vi rast". Vår klass fick ha rast ensamma för det var inte vanlig rasttid. Den här rasten stod alla igen och tittade på vad Börje gjorde. Ingen lekte eller spelade något spel. Ingen vågade heller försöka prata med honom. Han var mest inne i lekstuga och undersökte skåpen i lekstugans kök. Vi brukade inte leka i lekstugan, det var mest ettorna som lekte i den. Jag och Gunilla B stod och tittade in genom ett av lekstugans fönster. En dörr till ett av skåpen saknades och Börje verkade bekymrad över det. Han tog loss en annan dörr och provade om den passade där dörren saknades, det gjorde den inte och han satte då tillbaka dörren där han hade tagit den. Rasten var slut och vi gick upp till klassrummet. Dagen fortsatte ungefär som en vanlig dag, barnen och läraren var lite oroliga och tittade på Börje då och då. Börje själv var helt lugn, han satt på Birgers plats som om han alltid hade suttit där. Det såg ut som om han uppmärksamt lyssnade och tittade läraren, men ingen förstod hur han gjorde det, han hade ju varken ögon eller öron. Som vanligt så försvann han när sista lektionen var slut, utan att någon såg hur, trots att alla försökte se det.
Nästa dag var en vanlig dag, fast torsdag.
Jag var lite sen till skolan, det var ingen idé att springa upp för trapporna. Alla var redan i klassrummet, Börje också. Vi hade matte, det verkade vara Börjes specialitet. Läraren ställde allt krångligare matte problem som Börje alltid klarade. Till slut blev matteproblemen så krångliga att bara Börje klarade dem. Läraren försökte krångla till det ännu mer så att till och med Börje misslyckades, men det han klarade alla. - Om två sälar som har tio kg. strömming var, de ligger utanför Grönalund och de kan simma hundra gånger fortare än krypa, vilken väg skall de välja….. Efter att i fem minuter lyssnat på den långa krångliga frågan så pekade Börje ut genom fönstret. - Är det ditt svar, frågade läraren. Börje höll kvar armen pekande mot fönstret. - Jag vet faktiskt inte själv, sade läraren, det räcker med matte för i dag, vi tar läsning resten av dagen, ta fram "Grisens sista läxa". Varje gång som vår lärare kände sig trött fick vi läsa någon bok nu var det "Grisens sista läxa". Hela dagen fortsatte med läsning.På rasterna var Börje inte alls inne i lekstugan, han intresserade sig mest för staketet på rasterna den här dagen. Några pojkar försökte prata med honom men Börje sa ju ingenting så de tröttnade snabbt.
Olle var den som mest försökte få kontakt med Börje. Han blev irriterad när han inte fick några svar. Olle försökte känna efter om Börje hade ett osynligt huvud men det fanns bara luft där huvudet skulle ha varit. Då började Olle klappa händerna ovanför Börjes kropp men då blev Börje tydligen arg för han tog då tag i Olles båda armar. Olle försökte komma loss men han kunde inte. Efter en stund släppte Börje Olles armar. Olle gick då och ställde sig i andra änden av skolgården, han såg arg ut. Olle Tyckte om att reta andra. Han hade något fel på hörseln och hade hörapparat. Det roligaste han viste var att säga elaka saker till flickorna i klassen, flickorna var duktiga på att säga elaka saker tillbaka till Olle men innan de hann svara så stängde Olle av sin hörapparat så att han inte hörde var de sa, sedan brukade då bara stå och le. Då blev flickorna så arga att de inte visste vad de skulle göra. En gång hade flickorna gått rektorn och berättat hur Olle hade gjort, de vill att rektorn skulle säga till Olle att han skulle sätta på sin hörapparat så att de kunde säga till honom att han var en idiot. Rektorn hade svarat: - Tänk om han inte hör mig. Sedan hade rektorn börjat skratta och när flickorna lämnade expeditionen skrattade han fortfarande.
Läsningen av "Grisens sista läxa" fortsatte sedan uppe i klassrummet. Strax innan dagen var slut berättade läraren att hon och rektorn hade ordnat så att Börje skulle få fortsätta gå i skolan trots att de inte visste hans adress eller efternamn. - "Det är så spännande med Börje", sa läraren. Han skulle få sitta på Birgers plats tills att Birger kom tillbaka. Det ringde ut och alla tittade mot Birgers plats för att så om Börje hade försvunnit. Det hade han inte. Alla var förvånade och ett sorl spred sig i klassrummet. - Han försvann inte, han är kvar, vad skall han göra nu? Då, just som alla råkade titta på något annat försvann han ändå. - Han skojjade med oss, skrek Erik, han stannade efter sista ringningen.
Det var en vanlig dag, fast fredag.
Jag kom till skolan tio minuter för tidigt. Jag var nästan först. Snart var alla där och läraren kom och öppnade klassrummet. Vi satte oss och tag fram våra böcker. Efter en stund såg jag att Börje stod vi sin plats eller om det var Birgers plats. Under en armen hade han en träskiva. Han la träskivan under sin bänk och satte sig ner. Jag såg att läraren tänkte fråga vad det var för skiva som Börje hade med sig, men läraren stängde munnen utan att fråga något, hon skulle inte ha fått något svar.Sedan när det blev rast så tog Börje med sig träskivan ut. Jag och Gunilla B följde efter honom, vi ville se vad han skulle göra med skivan. Han gick mot lekstugan, jag och Gunilla B sprang en annan väg till lekstugan, vi hann före honom. När han kom in i lekstugan så stod vi redan vid ett av lekstugans fönster, han fortsatte till lekstugans kök, vi flyttade oss till köksfönstret. Inne i köket gick han fram till det skåp som saknade en dörr, han satte träskivan där dörren saknades, den passade. Han provade om dörren gick att öppna och stänga, det verkade fungera. Han provade också alla andra dörrar i köket, alla gick att öppna och stänga utan problem. Sedan började han inspektera fönstret i köket, jag och Gunilla B stod precis utanför fönstret men han brydde sig inte om oss. Han knackade och kände på fönstrets glas, han kände på ramen runt fönstret. När det ringde in så gick han ut ur lekstugan och mot skolan. När han gick in i skolan så såg vi att Nils hade stått bakom ett träd och spionerat på Börje, Nils gick efter Börje in i skolan. Jag och Gunilla B gick in i lekstugan, till köket. Vi undersökte skåpdörrarna. Den nya dörren såg ut precis som de andra dörrarna, den hade bara blankare färg. Vi undrade varför det var så viktigt för Börje att köket i lekstugan var i bra skick. Sedan fick vi springa upp till klassrummet för att inte komma för sent. Vi hade matte igen, alla väntade på att läraren skulle ställa sig krångliga matteproblem att han själv blev snurrig, bara för att Börje inte skulle klara dem. Men då var Börje plötsligt borta. - Min pappa brukar också ta kort dag på fredag, berättade Erik. Vi fick ha vanlig matematik istället.
Lördag, äntligen.
När jag vaknade så ringde jag till Gunilla B och frågade om hon ville följa med till sjukhuset och hälsa på Birger. Först ville hon inte men hon gick att övertala. Kvällen innan kunde jag nästan inte somna, jag låg och tänkte på att Börje kanske är Birgers ande i alla fall. När ambulansen hade hämtat honom så låg det kvar en jättestor blodpöl där han hade legat, det kan man dö av. Sedan var det konstigt att Börje kom just till vår klass och det veckan efter att Birger försvann och så tog han Birgers plats. Jag kommer också ihåg första dagen i skolan när vi började ettan, då sa Birger till vår lärare: - Vi måste ha en lekstuga på skolgården. - Det räcker inte våra pengar till, svarade läraren. - Det kanske ordnar sig, sa Birger. Dagen efter så stod lekstugan där, det där dumma staket som går tvärs över skolgården kom också dit samma natt. Birger gick sedan aldrig i närhetan av lekstugan han sparkade mest fotboll mot staketet, han var den ende som gillade staketet. Och nu har Börje börjat sköta om lekstugan, den som Birger visste skulle komma till våran skolgård. Allting är jättekonstigt.
När jag berättade för Gunilla B var jag hade tänkt på så blev hon också nyfiken. - Nästan som i de där böckerna om Pottan, sa jag. - Han heter inte så, sa Gunilla B irriterat. Vi träffades hos henne ett per timmar senare, hon bodde närmare tunnelbanan än jag. Vi sa till hennes mamma att vi skulle åka och köpa billiga suddgummin i en affär som skulle stänga. Efter att ha bytt från tunnelbana till buss kom vi fram till sjukhuset. Inne på sjukhuset fick vi fråga oss fram. - "Var finns avdelningen för barn som har brutit båda benen?" - "Var finns avdelningen för barn som blev sjuka förra veckan?" - "Var finns avdelningen för barn som heter Birger?" Till slut kom vi till rätt avdelning. Jag frågade en man i vit rock: - "Finns det någon Birger Hanson här som har brutit båda…" - "Jaa, honom kommer jag ihåg", avbröt mannen i vit rock. "Birger blev inlagd har på fredagen, han hade ett komplicerat benbrott, eller snarare två. Han var ganska vissen, som man ofta är i hans situation men sedan på söndag kväll så rusade han ut härifrån med en filt över huvudet, underligt, mycket underligt, det påminner om de där böckerna som handlar om Pottan, tänk att han kunde springa så fort med båda benen gipsade." Jag tittade på Gunilla B, hon såg irriterad ut men hon sa inget. Vi berättade att vi går i Birgers klass. - "Höll han på att dö strax innan han rusade ut", frågade jag. - "Oh nej, han var verkligen på bättringsvägen", svarade mannen, "det är sällan man ser någon piggna till så snabbt". - "Kom någon och hälsade på honom när han var här?", frågade Gunilla B. Ingen hade hälsat på Birger när han var inlagd på sjukhuset, han hade legat i en säng och stirrat i taket. Några gånger om dagen rullades hans säng iväg med honom till olika undersökningar, då brukade han prata med personalen om någon fantastisk lekstuga, men annars låg helt tyst i sängen och funderade på något. Mannen i vit rock bad oss att säga till Birger att lämna tillbaka filten när träffade honom nästa gång.
Jag och Gunilla B lämnade sjukhuset. Vi pratade om det som vi hade fått veta på sjukhuset. Allting blev mer mystiskt man fick veta om Birger. Hade han sprungit i väg från sjukhuset med en filt över huvudet för att hans huvud hade börjat försvinna? Han hade också prata om lekstugan, varför det? Han hade ju aldrig varit ett dugg intresserad av lekstugan, det enda han ville var att den skulle finnas på skolgården, det hade han i alla fall sagt dagen före den dök upp. Vi som hade trott att ett besök hos Birger på sjukhuset skulle kunna förklara allt men nu när vi inte fick träffa honom var att ännu mycket mer mystiskt. Han hade ju försvunnit från sjukhuset dagen före Börje dök upp i vår klass. Var Birger och Börje samma pojke? Jag och Gunilla B satt tysta på bussen och tunnelbanan hem.
På lördag kväll låg jag och tänkte på allting. När jag somnade var det ljust och redan söndag. Sedan sov jag nästan hela söndagen. Det enda jag hann göra var att skriva dagbok. I min dagbok brukade skriva ner det viktigaste som har hänt varje vecka, det brukade bli två rader men efter att Börje har börjat i våran klass så händer så många konstiga saker att jag måste skriva två sidor varje dag. Jag får se hur länge sidorna räcker, jag trodde att min dagbok skulle räcka hela livet.
Andra veckan
Det var en vanlig dag, måndag. Jag sprang upp för trapporna, just som jag kom upp så hade läraren öppnat dörren till klassrummet så jag sprang rakt in i klassrummet, alla applåderade. "Tyst", skrek läraren, skolveckan hade börjat. Börje fanns plötsligt vid sin plats. Den här gången var det ingen som blev chockad, alla hade börjat vänja sig vid att han kom till skolan på ett annat sätt än vanliga barn. Börje hade börja bli ett vanligt barn i klassen trots att han var ganska annorlunda. På rasten så frågade Erik honom om han ville vara med och spela fotboll, det ville Börje, han knöt ena handens fingrar och pekade uppåt med tummen och följde med Erik. De skulle spela fotboll på baksidan av skolan, där fans det en liten plan som var lämplig för spel. Jag och Gunilla B tänkte gå och titta på när de spelade fotboll. Då såg vi Nils smyga mot lekstugan. Jag och Gunilla B gick sakta efter, vi ville se vad Nils tänkte hitta på. Han hade ju stått bakom ett träd och spionerat när Börje var inne i lekstugan. Lekstugan hade två fönster, vi gick fram till köksfönstret. Nils var nu inne i köket och undersökte skåpdörrarna, han försökte ta bort den dörr som Börje satte dit för några dagar sedan men han kunde inte. Han försökte också med att ta bort någon annan dörr men de gick inte att få loss. Han skrek åt dörrarna och slog på dem men de satt kvar. Nils gick då ut och styrde stegen mot skolans kompost. Där låg det några stora stenar, han tog en av dem om bar in den i lekstugans kök. Där inne lyfte han upp stenen över sitt huvud och slog den sedan så hårt han kunde mot den nya skåpdörren, det blev ett stort hål i dörren. Nils bar sedan ut stenen och la den där den hade legat, efter det gick han och tittade på fotbollsmatchen. Börje var ganska bra på att spela fotboll, inte bäst på plan men ändå. Han lyckades göra ett mål. - "Du skjuter precis som Birger", sa Olle som var målvakten som släppte in Börjes mål, "han är också högerhänt men skjuter med vänstern". Börje lyckades göra ett till mål men hans lag förlorade ändå med fem - två. Det ringde in. Nästa rast blev det också fotbollsmatch, fyra - fyra.Nästa dag var vanlig dag, fast tisdag.
Den första veckan som Börje gick i vår klass tyckte jag att lektionerna var mest spännande men nu hände det mer konstiga saker på rasterna. Lektionerna rullade på som i en vanlig klass. Läraren hade pratat med sjukhuset om Birger och de hade sagt att han var utskriven. Hon hade också försökt få tag i hans föräldrar men hon hade inte lyckats. - "Vi har aldrig haft han adress", sa hon, "det måste ha blivit något fel".
När det blev rast så gick Börje till lekstugan. Jag och Gunilla B rusade efter, vi ställde oss vid köksfönstret och såg när Börje kom in i köket. Han märkte med det samma att det var ett stort hål i den dörr som han hade satt dit förra veckan. Han kände på kanterna till hålet, de var fransiga av trästickor som stack ut åt alla håll. När han hade undersökt hålet en lång stund så gick han ut ur lekstugan. Där fick han syn på Nils som stod bakom ett träd. Börje vinkade till Nils att komma in i lekstugan, Nils kom till lekstugan och de gick in i köket, Nils såg lite orolig ut. Börje pekade på hålet i dörren samtidigt la han ena handen på Nils axel. Då blev Börje halvt genomskinlig eller suddig på något sätt, genomskinligheten spred sig till Nils. Börje tog bort handen från Nils axel och blev som vanligt, så vanlig som han kunde bli. Nils stod förstelnad med sitt oroliga ansiktsuttryck och flimrade, halvt genomskinlig. Börje vände sig från Nils och tag loss den trasiga skåpdörren. Han ställde sig framför Nils med dörren i händerna. Efter några sekunder försvann Nils genomskinlighet och stelhet, hans oroliga min byttes mot en väldigt förvånad min. Börje knackade på dörren ett par gånger. - "Ok, jag fattar", sa Nils. Börje gick upp till klassrummet med dörren. Senare på dagen hade vi träslöjd, tur för Börje. Han tog med sig dörren till slöjden, tydligen för att laga den. I slöjden fick man egentligen inte göra något annat än skärbrädor men läraren blev så förvirrad av att Börje saknade huvud så han protesterade inte mot att Börje lagade dörren. När lektionen var slut så var dörren lagad, det behövdes bara lite färg sedan skulle den vara som ny. Slöjdläraren tyckte att Börje skulle jobba mer med dörren, putsa på den lite. Han gillade inte att man blev klar med något på en lektion men Börje tag med sig dörren till klassrummet när slöjdlektionen var slut. Själv lyckades jag bli klar med ena änden av skärbrädan, hoppas att jag hinner bli klar med hela till jul.
Nästa dag var vanlig dag, fast onsdag.
När Börje dök upp denna dag så hade han skåpdörren under armen. Han ställde dörren lutande mot sin bänk och satte sig ner. Han hade också en kartong med sig som han satte i sin bänk. När det sedan blev rast så tog han med sig kartongen och dörren och gick ut på skolgården. Jag och Gunilla B hade raknade med att han skulle gå till lekstugan med sakerna, så vi sprang dit före Börje, mycket riktigt så var det hit han skulle. Vi hade placerat oss vid köksfönstret, och strax kom han in i köket med sina grejer. Några ettor lekte där inne men de försvann skrikande ut från lekstugan. Han ställde ner kartongen på golvet ock satte dörren på sin plats. Sedan tog han upp kartongen från golvet och ställde den på det lilla köksbordet. Från kartongen tog han fram en sak som såg ut som en klase röda vindruvor. Från varje vindruva stack det ut en smal genomskinlig slang. Han gick fram till fönstret, vi stod precis utanför men han verkade inte bry sig om oss eller så såg han oss inte. Vi stod jättenära honom, det verkade som han satte fast vindruvorna under fönstret inne i lekstugan, han höll på länge, de var tydligen svåra att sätta fast. Efter en stund var han i alla fall klar. Han reste sig upp och gick tillbaka till kartongen, han tog nu upp en sak som påminde om en varmkorv, den hade också flera slangar som stack ut från ena änden. Han gick fram till leksaksspisen, ovanför spisen på väggen öppnade han en lucka. Inne i väggen fanns ett litet utrymme. När Börje hade öppnat luckan kunde jag och Gunilla B se några slangar som var ihoprullade där inne. Han satte in korven i detta utrymme och kopplade ihop korvens slangar med slangarna som fanns inne i väggen. När han hade kopplat ihop alla slangarna så tog han några steg bakåt och stod still där en stund. Då blixtrade det till från korven, först en gång sedan två gånger till. Börje stängde luckan, tog kartongen från bordet och gick ut. När han gick mot skolan såg vi att Nils hade stått bakom oss och iakttagit vad Börje gjort men han hade nog inte sett så mycket för han hade stått några meter bakom oss. När Börje gick iväg så verkade det som Nils väldigt gärna ville gå in i lekstugan för att titta efter vad Börje hade gjort där inne men han gick inte in, han gick efter Börje mot skolan istället. Jag och Gunilla B gick däremot in. Vi gick direkt till köket, vi ville ju undersöka vad Börje hade gjort. Jag tänkte öppna luckan ovanför spisen och undersöka den där korven men jag kunde inte se någon lucka på väggen, det fanns ingen lucka där. Vi tittade under fönstret där han hade satt vindruvorna men det fanns inga vindruvor där. "Det måste finnas en lucka under fönstret också", sa Gunilla B. Vi undersökte väggen under fönstret noga men vi kunde inte hitta någon lucka där heller. "Så konstigt att bara han kan öppna luckorna", sa jag. Vi knackade på väggarna för att hitta luckorna, det lät som det var håligheter överallt i väggarna så det gick inte att hitta några håligheter med den metoden. Rasten var slut och var tvungna att skynda upp till klassrummet.Nästa rast skulle pojkarna spela fotboll, Börje skulle också vara med. Jag och Gunilla B passade då på att gå iväg till lekstugan för att undersöka den bättre. När vi kom in i köket så var Nils redan där, han hade tagit med sig linjalen från sin skolbänk och tryckte med den på olika platser på väggen ovanför spisen. Han provade att trycka på varenda plats ovanför spisen. När han tryckte på en speciell plats böjdes väggen in lite grann och det bildades en springa i väggen alldeles intill där väggen trycktes in. Han tryckte då med ena handen på den plats där man kunde trycka in väggen, han tryckte allt vad han orkade. Springan intill öppnades, med andra handen stoppade han in linjalen i springan. "Nu öppnar vi", sa han. Sedan tog han tag med båda händerna om linjalen och vred om linjalen. Jag och Gunilla B stod bredvid och tittade, vi sa inget, vi ville också se vad som fanns bakom luckan men samtidigt tänkte jag att det var fel att öppna luckan. Den sista tiden hade det verkat som lekstugan tillhörde Börje, han verkade veta saker om lekstugan som ingen annan vet. Han hade också börjat sköta om den, monterat en lucka som hade saknats, och satt ett par konstiga saker bakom luckor som ingen kände till fanns. Nils vred på linjalen men inget hände, han satte på upp ena foten på spisen och tog spjärn, han vred om linjalen så att det knakade i den. "Knäpp" sa det och luckan öppnades. Där inne i hålet bakom luckan satt den där saken som såg ut som en korv, det lyste om den som om det fanns en lampa i den. Nils petade på den med linjalen, den föll ur hålet och blev hängande i sin slangar en bit från golvet, det lyste fortfarande om den. Det verkade som om någon blå vätska med jättesmå klumpar, som blå sandkorn, pumpades till och från korven i slangarna. Nils tog tag i korven och tänkte sätta tillbaka den i väggen, men han hejdade sig och sa "den är alldeles varm, det är en varmkorv". Så satte han den mellan tänderna och bet för att få en tugga. Det blev en skarp smäll och det blixtrade till från korven, Nils flög baklänges ut genom fönstret, rakt genom glaset. Jag och Gunilla B stod kvar en stund, vi sa fortfarande ingenting. Sedan gick vi ut för att se vad som hade hänt med Nils, han låg en bit från lekstugan, i skolans kompost. Där kan man landa mjukt men Nils rörde sig inte, han verkade skadad. Läraren hade lärt oss att om någon elev blir skada så skall man snarast meddela någon lärare men vi sprang istället till Börje. Han höll just på att göra mål när vi sprang in på fotbollsplanen. De andra pojkarna försökte stoppa oss, vi förstörde matchen, men vi slog oss fram till Börje. Pojkarna var inte alls vana vid att jag och Gunilla B slogs så de det backade förvånat undan När vi kom fram till Börje så berättade vi att han hade bitit korven, han följde genast med oss, ingen annan var intresserad av att Nils hade bitit i en korv så matchen fortsatte utan Börje. Vid lekstugan visade vi Börje var Nils låg. Börje undersökte Nils armar, ben och huvud. Nils såg ut att ligga bekvämt i komposten, han började snarka. Börje gick snabbt in i lekstugan, vi gick fram till det trasiga fönstret och tittade in. Börje tog upp korven som hängde nere vid golvet, han satte in den i väggen och stängde luckan. Luckan blev osynlig igen. När Börje kom ut från lekstugan så gick han till komposten. Han vinkade till oss att också komma dit. Han pekade på Nils, han pekade på oss sedan satte han handen ovanför sin ena axel som han håller en telefonlur sedan pekade han på skolan. Jag och Gunilla B sprang upp till lärarrummet och berättade för vår lärare att Nils hade flugit genom lekstugans fönster. Vår lärare tittade ut genom fönstret och kunde se Nils ligga i komposten. "Det var bra att ni la honom i komposten", sa vår lärare, "där är det verkligen mjukt". Hon rusade ner för trapporna, samtidigt så ringde ettornas lärare efter en ambulans. Jag och Gunilla B sprang efter vår lärare ner för trapporna. När hon kom fram till Nils så kontrollerade hon att han låg bekvämt. Sedan frågade hon, "hör du mig Nils". Nils visade inget tecken på att höra något. Då skrek läraren, "Hör du mig", flera gånger. Nils låg bara still, han hade slutat snarka men han andades.
Man visste aldrig med Nils, kanske hörde han men sa inget, han gjorde så ibland. En gång när vi hade läsning fick han fått ett exemplar av "Grisens sista läxa" i huvudet, då spelade han död ända tills att läraren hade börjat ringa efter en ambulans. Den här gången var det nog allvar ändå, vem vill ligga i en kompost med alla maskar så här länge. Fler och fler barn samlades runt komposten de såg på Nils, han såg helt oskadad ut men han kläder hade skurits sönder när han flög genom fönstret. Komposten låg ganska långt från lekstugan så ingen förstod att kläderna hade blivit förstörda av det trasiga fönstret. Barnen undrade vad som hade hänt. Ambulansen hördes komma närmare och snart körde den in på skolgården, den stannade några meter från komposten. Ambulansmännen steg ur ambulansen. En av dem gick fram till Nils och började undersöka honom. Den andra ambulansmannen började ta fram en bår. Nu var alla skolans barn samlade runt komposten. Nils blev fastspänd på båren och inburen i ambulansen som strax tutade iväg. Några barn sprang efter ambulansen längs gatan, han som sprang först snubblade, alla de andra snubblade på honom och alla kom gråtande tillbaka till skolgården. "Vi skall inte ha fler ambulanser", skrek vår lärare, "upp till era klassrum". Lärarna var bekymrade över att två elever på kort tid hade blivit hämtade med ambulans.
Nästa dag, torsdag.
Den hör dagen skulle vi åka till Skansen och titta på gamla hus. Om vi hann skulle vi också få titta på några djur. Vår lärare funderade på hur människor skulle reagera när Börje följde med. Hon ville inte att folk skulle bli rädda för honom. För att han skulle kunna följa utan en massa problem, så hon hittade på att han skulle ha en fotboll på axlarna, sedan skulle han ha en jacka med kapuschong över fotbollen. Han fick byta jacka med Olle som hade kapuschong på sin jacka. "Ett par solglasögon sedan ser han ut er andra", sa vår lärare glatt. Barnen tyckte att det var en bra idé. Så fick det bli och klassen promenerade iväg till tunnelbanan. Med oss till Skansen så hade alla fått bit trä av olika sorter. Någon hade fått en pinne som var av ek, någon en hade fått en pinne av gran och så vidare. Vi var ju ganska många barn så de vanligaste träslagen räckte inte till alla. En del hade fått pinnar av träslag som de aldrig hade hört talas om. På Skansen skulle vi sedan använda pinnarna för att se vilka träslag som husen var byggda av. När vi gick mot tunnelbanan så använde flickorna pinnarna som käppar och gick som gamla gummor. Pojkarna fäktades med sina pinnar, de tog en lång omväg i parken i som fanns vid tunnelbanestationen. Alla kom fram samtidigt och vi tog rulltrappan upp till perrongen. Vi steg på första tåget och startade vår resa, det var fem stationer till Slussen. Medan vi satt och pratade tog igen oss så kunde inte Olle sitta still, han slog till bollen på Börjes axlar med sin käpp. Några tanter som stod bakom Olle sa åt honom att det är farligt att slå människor i huvudet med käppar. Olle sa då att "Den här pinnen är gjord av träslaget Ginko Beloba, och av det träslaget gör man medicin, så det är bara nyttigt att få den i huvudet". Sedan slog han till bollen på Börjes axlar en gång till. Börje verkade inte märka något. Tanterna skrek så åt Olle att han skulle sluta men Olle slog då ännu en gång. Då började vi barn och vår lärare också skrika åt Olle, det blev för mycket skrik för Olle, han stängde av sin hörapparat och satte sig ner. Tanterna fortsatte skrika men vi viste att det inte var någon idé. På båten från slussen till Djurgården så stod vi alla ute på däck och tittade på vågorna men inte Olle, han fick sitta inne med vår lärare som straff för sitt bus. Inne på Skansen så hade någon samlat ihop en massa gamla hus från hela Sverige. Vi gick runt med våra pinnar och jämnförde träslagen. Alla hus lite spruckna så de liknade Olles pinne mest, han hade slagit så mycket med sin pinne så den var full med sprickor. Därför gissade vi att husen på Skansen var byggda av ginko-trä men det var fel.Sedan fick vi gå och titta på några djur. Vi tittade på sälar, björnar, vargar och hästar. Alla djuren var väldigt nyfikna på Börje, trots att han var utklädd med fotboll så märkte de att det var något konstigt med honom. De djur som var i inhägnader stannade upp och tittade på Börje men hästarna som kunde komma fram till honom gjorde det. Han var inte rädd för hästarna och han lät den lukta på honom. Sedan ville inte hästarna lämna honom. På varje häst satt det ett barn som skulle få rida en kort väg inne på Skansen men hästarna stod bara stilla så barnen som satt på hästarna lyftes ner. "Har du socker i fickorna?", frågade djurskötarna. Hästarna gick inte att flytta och Börje var helt omringad av hästar, hela klassen stod bredvid och väntade på vad som skulle hända. Efter en lång stund gick hästarna plötsligt bort från Börje, de gick iväg bort mot sälarna. Djurskötarna försökte stoppa hästarna men de gick bara vidare i en lång rad. "Stopp, vart skall ni gå", skrek djurskötarna. Barnen som hade stått i kö för att få rida sprang efter hästarna. Vi hade bråttom till båten, vi var lite försenade. Läraren sa till Olle att springa först, själv skulle hon springa sist. Olle satte fart och sprang längs parkvägarna ut från skansen, läraren dirigerade honom från sin plats längst bak genom att skrika "höger, höger, vänster". Alla andra barn sprang efter Olle, de fick springa så fort de kunde för att hänga med. Vi kom snabbt fram till båten. Läraren hade då ett flämtande barn under varje arm, de två hade inte orkat springa ända fram. Vi steg på båten som skulle ta oss tillbaka till Slussen, vi satte oss på bänkarna inne i båten. Efter en stund avgick båten, det var ingen som orkade titta på vågorna den hör gången.
Nästa dag, fredag.
Nils plats var tom denna dag. Börje hade med sig ett stort platt paket. Jag och Gunilla B sprang ner till lekstugan direkt när det ringde ut. Jag hade räknat ut att det var ett nytt fönster i Börjes platta paket. När vi kom fram till lekstugan så stod slöjdläraren där och bytte ut glasrutan i det trasiga fönstret.Börje kom dit lite efter oss, när han märkte att slöjdläraren höll på att laga fönstret så ställde ha sig bredvid oss och tittade, eller vad han gjorde, på slöjdläraren. Slöjdläraren blev nervös av att få se Börje. Han var nästan klar med fönstret och skyndade sig med att avsluta arbetet. Han blev snabbt klar och Börje gick in i lekstugan med sitt paket. Jag och Gunilla B ställde oss vid det nya köksfönstret och tittade in, det nya glaset var mycket renare än det gamla. Börje kom inte in i köket, han hade stannat i lekstugans hall. Vi gick och ställde oss vid hallens fönster. Börje hade just satt upp en skiva på väggen, på skivan fanns en massa konstiga figurer, de såg nästan ut som bokstäver men ändå inte alls. Börje gick tillbaka till skolan, vi gick in i lekstugan för att titta på de konstiga figurerna på skivan. De flesta figurerna var ringar med prickar eller streck i, några var fyrkanter med prickar i. Alla fyrkanterna var lite på snedden. Gunilla B upptäckte in figur lång ner på skivan som vi båda kände igen, det var en ring med fyra prickar i. Birger hade haft en sådan figur på alla sina kläder. Några föräldrar hade försökt köpa kläder av samma märke, Birgers kläder hade alltid haft väldigt många fickor och det ville alltså föräldrarna att deras barn också skulle ha. Ingen förälder hade någonsin hittat någon affär som sålde kläder av det märket och då hade de verkligen letat i hela staden.
Vi försökte se hur Börje hade satt fast skivan på väggen men vi såg inga skruvar eller spikar. Vi gick också in i kökets väggar för att se på luckorna som inte syntes men det var inte mycket att titta på. Rasten var slut.
Nästa rast så gömde jag och Gunilla B bakom var sin gardin när alla skulle gå ut på rast. Ingen såg oss och när läraren låste dörren så var vi ensamma kvar i klassrummet. Vi stannade för att undersöka Börjes bänk. Vi gick fram till bänken och öppnade locket. I bänken fanns tyvärr inget konstigt. Det var böcker, pennor, en linjal och två suddgummin. Det enda som i alla fall var lite konstigt var en glaskula som var stor som en tennisboll. Vi undersökte glaskulan, när Gunilla B höll den mot fönstret så lyste den upp hela klassrummet med ett flimrande starkt blått ljus. "Usch, lägg tillbaka den, det där ljuset påminner mig om alla ambulanser som kommit till skolan", sa jag. Vi kunde inte upptäcka något annat konstigt så vi stängde igen locket till bänken. Sedan satt vi och gungade i vår lärares stol tills att det ringde in. Då gick vi och gömde oss bakom gardinerna. Läraren öppnade dörren och de andra barnen började komma in i klassrummet. Jag och Gunilla B gled fram från våra gömställen och satte oss vid våra bänkar. Börje var en av de sista som kom in i klassrummet, när han hade satt sig på sin stol så öppnade han locket till bänken och tog fram glaskulan, när han höll den i handen så blinkade det blåa ljuset i glaskulan en gång. Börje la ner kulan i sin bänk sedan vände han sig mot mig, det kändes som om han tittade på mig, jag är säker på att han gjorde det, trots att han inte har några ögon. Sedan vände han sig mot Gunilla B, hon såg orolig ut. Börje hade tittat på henne också, utan ögon.
Tredje veckan
Måndag
Börje kom inte till skolan den här dagen, Gunilla B var också borta, hon var sjuk. Jag var med Gunilla A alla raster. Gunilla A var jättebra på att rita. För några dagar sedan hade Gunilla A börjat rita av våra lärare på små papperslappar. På hennes små teckningar så var lärarna sysselsatta med olika saker. Slöjdläraren hade fastnat med foten i en färgburk på en bild. Rektorn klättrade i träd på en annan bild. När hon var klar med en bild så gav hon den till något barn som var i närheten.
Nu viste alla barn i skolan att hon ritade roliga bilder av lärarna och det var en kö av barn vid Gunilla A som väntade på att få en bild. Gunilla A ritade och ritade men kön tog aldrig slut. När rasten var slut hade femton barn fått var sin bild.
Barnen i skolan började samla på bilderna och bytte bilder med varandra. När det blev den sista rasten för dagen så samlades alla elever på skolan runt Gunilla A för att få en bild. Hon hann inte rita så många så alla kunde få var sin. Rasten tog slut men trängseln runt henne blev allt värre, barnen stod på varandra, alla skrek allt högre. Till slut kom några lärare och såg till att barnen kom i till sina lektioner. När alla var skingrade låg två pojkar kvar på marken de hade fotspår i ansiktena, de sa att de hade ont överallt, ingen av de båda kunde gå. Lärarna fick ringa efter två ambulanser.
Tisdag.
Tisdag. Den här dagen hade Börje med sig samma kartong som i han hade haft med sig förut. Han ställde den under bänken. När det blev rast så sprang jag och Gunilla B som vanligt ner till lekstugan. Den här gången följde Gunilla A med också, hon hade tröttnat på att rita efter gårdagen kaos. Vi hann före Börje men han kom ner till lekstugan med sin kartong strax efter oss. Vi stod vid köksfönstret och Börje gick in i köket som vi trodde att han skulle göra. Kartongen ställde han på bordet i köket. Han tog upp en platta som det hängde ut en massa slangar ifrån. Han gick fram till fönstret och höll plattan strax under fönstret. När han släppte plattan så satt den fast i väggen på något sätt. Det såg ut som lekstugan hade fått en fönsterbräda, en sådan som mammor ställer blomkrukor på. Börje gick ut ur lekstugan med sin kartong, upp till skolan.
Vi tre gick in i lekstugans kök och undersökte fönsterbrädan. Vi kunde inte se hur den satt fast i väggen men den verkade sitta fast hårt. Den var mörkgrå, det fanns många runda gropar stora som enkronor på den högra sidan. I varje grop fanns det en kontig symbol. På den vänstra sidan fanns det inga gropar men ett hål, så stort att jag kunde sätta in tre fingrar men inte fyra.
Vi kunde inte förstå varför Börje hade satt dit fönsterbrädan. Vi jämförde symbolerna i groparna på fönsterbrädan med de konstiga figurerna på tavlan som Börje hade satt upp lekstugans hall. Några symboler från fönsterbrädan kunde vi upptäcka på tavlan i hallen men inte alla. Vi gick upp till skolan, vi sa ingenting till varandra, det var så mycket som var konstigt så det var ingen idé att försöka förstå det eller prata om det. När vi kom upp till vårt klassrum så återstod det några minuter tills att lektionen skulle börja. Vi satte oss utanför dörren till vårt klassrum och väntade. Gunilla A ritade en bild av vår lärare på en papperslapp, hon hade en bunt med vita papperslappar i bakfickan. På bilden försökte vår lärare slå en geting med en flugsmälla. När hon var klar med bilden gav hon den till Gunilla B. Hon började rita en till bild som hon tänkte ge till mig. Men hon hade bara ritat ett par fötter när kom det fler barn, hon stoppade då undan pennan och papperslappen som hon ritade på, hon var rädd att det annars skulle bli kaos igen.
De andra barnen fick se bilden av vår lärare och tyckte att den var fantastisk. De tjatade på Gunilla A att hon skulle rita bilder åt dem också. Men Gunilla A sa att hon hade slutat rita och att hon hade ritat bilden av vår lärare förra veckan.
Erik ville byta till sig bilden för en påse godis men Gunilla B sa nej. Olle ville också byta till sig bilden och han visade Gunilla B ett suddgummi som såg ut som en moped men Gunilla B skakade bara på huvudet. Flera barn hade nu samlats runt Gunilla B, de visade olika saker för henne som de ville byta bort mot bilden av vår lärare men Gunilla B ville inte byta bort bilden.
Då sa Olle att han hade något som hon inte kunde låta bli att byta bilden mot. Han tog fram något brunt ur fickan på sin jacka, det var långt som en plastlinjal. Det var en död råtta. Alla flickorna rusade tjutande iväg längst bort i korridoren men alla pojkarna samlades intresserade runt Olle, Börje stod också där. Olle såg besviken ut när han förstod att han inte skulle få byta råttan mot Gunilla B:s bild. Han bytte den sedan mot Eriks godispåse. Både Olle och Erik såg nöjda ut.
Onsdag
Börje hade den här dagen med sig en stor rulle. Det såg ut som en gammal ihoprullad tidning. Han la rullen under bänken och satte sig vänd mot lärare vår lärare som vanligt. Varje dag såg han lika intresserad ut. Läraren var nöjd med att Börje var så intresserad av att lära sig allt så hon lärde ut.
Erik trodde inte att Börje var så intresserad egentligen. Han trodde att Börje satt och blundade och halvsov på sin stol. "Ingen kan se om han sover eller inte, så skulle jag göra i alla fall", sa Erik.
På rasten så gick Börje ner till lekstugan med sin rulle under armen. Jag och Gunillorna följde med honom dit. Vi följde med honom in i lekstugans kök. Han rullade upp det som vi trodde var en tidning, det var stora papper som såg ut som kartor.
Han tog en karta i händerna och gick till en av väggarna i köket. Han tryckte kartan mot väggen och på något vis så fastnade kartan på väggen och slätade ut sig själv. Han satte två till kartor på köksväggarna, sedan satte han tre kartor på väggarna i lekstugans hall. Jag gick runt och tittade på kartorna, jag kände inte igen något land. En av kartorna i köket var annorlunda, på den fanns en massa prickar och mellan prickarna var sträck dragna.
Det blev några kartor över, de satte Börje i ett av skåpen i köket. Sedan gick han upp till skolan. Vi stod kvar och tittade på kartorna "Nu fattar jag ingenting" sa Gunilla A. Vi gick upp till skolan.
Torsdag
Den här dagen var ovanligt tidig till skolan. Jag stannade utanför skolan och pratade med några andra barn. De andra barnen var förvånade över att jag var så tidig. Just som vi skulle gå in i skolan hördes en väldig krasch från gatan som låg nedanför skolan. Vi stannade till. Från gatan flög det upp en massa saker på skolgården. Det mesta hamnade i buskarna vid utkanten av skolgården men några saker flög ända fram till skolan. Tre saker tyckte vi var extra intressanta, de var en stor skylt som det stod "REA PÅ KALSONGER" på, en stor låda och en människa. Den stora skylten flög rakt in genom fönstret till ettornas klassrum. Genom hålet i fönstret kunde vi höra skrämda tjut. Den stora lådan hamnade mitt på skolgården, den gick sönder och ur den sprutade det ut klädgalgar när den rullade vidare över skolgården. Människan landade i komposten med en duns. Huvudet lossnade från kroppen och rullade mot oss. Vi stod förstelnade och tittade på huvudet som rullade mot oss, det stannade ett par meter ifrån oss.
"Det är kanske Börjes pappa" sa Erik. Han gick fram till huvudet och lyfte upp det. Vi andra stod mer förstelnade än någonsin. "Nej, det är en skyltdocka" sa Erik. Han stoppade ner huvudet i sin ryggsäck.
De andra pojkarna sprang bort till komposten. När skyltdockan landade i komposten så hade armar och ben också lossnat av smällen. Pojkarna tog armarna och benen och vek ihop dem och stoppade ner dem i sina väskor. Kvar i komposten blev bara själva kroppen. Kroppen hade skjorta, kavaj och slips på sig, från kroppen hängde ett par tomma byxor. Vi gick upp till vårt klassrum lite försenade men det var det ingen som märkte. Alla lärare var nere i ettorns klassrum och försökte lugna ner ettorna.
När det sedan blev rast tog Erik med sig sin väska ut på skolgården. Han gick till Börje som just var på till lekstugan med en liten burk. Jag och Gunilla B stod vid lekstugan och väntade på att Börje skulle montera någon ny sak inne i den. Erik berättade något för Börje och pekade på sin ryggsäck. När han hade pratat med Börje en stund gjorde Börje "tummen upp", de var överens om något. Börje stoppade burken han hade i handen i sin jackficka. De båda gick ner mot gatan utanför skolgården. Jag och Gunilla B följde efter. När kom ner till gatan så tog Erik fram huvudet från skyltdockan och satte ryggsäcken på ryggen. Börje började springa mot tunnelbanestationen, Erik sprang efter med huvudet i händerna. Jag och Gunilla B bestämde oss för att springa. När Erik och Börje sprang förbi pressbyrån så skrek Erik "vänta, du har tappat ditt huvud, du har tappat ditt huvud". Det var ganska många människor som stod i kö där för att köpa godis. När Erik och Börja sprang förbi så svimmade en tant. De andra i kön såg väldigt förvånade ut. Ett par stycken började springa efter. Erik och Börje spring efter gatorna i en båge runt skolan. Hela vägen så skrek Erik "vänta, du har tappat ditt huvud". I sina spår lämnade de högvis med avsvimmade människor. Alla svimmade dock inte och många av de som inte hade svimmat började springa efter Erik och Börje. När de kom tillbaka till skolan hade flera hundra människor efter sig.